Pappa, idag tänder vi läslamporna.
"Nu har de tänt läslamporna". Det brukade min pappa säga när vi åkte förbi kyrkogården och såg att ljusen brann på gravarna. Jag kom inte iväg till kyrkogården idag, mamma och mormor lovade dock att tända en läslampa åt pappa i minneslunden. Nu ikväll tände jag ett ljus här hemma och tänkte lite extra på pappa.
Det är andra året nu som vi tänder läslampan åt pappa på allahelgonsdag. Det är snart 1,5 år sedan han gick bort. Jag tänker på pappa varje dag så klart. Ofta på saker som han skulle ha sagt. När jag ser tåget tänker jag på pappa och på alla de pendlingshistorier han berättade. När jag ser en bil som inte blinkar i en rondell tänker jag att pappa skulle ha sagt "Ja, de hade en jävligt fin bil men inte fan hade de någon blinkers." Sådana saker grymtade pappa mest hela tiden. Han var lite bufflig, min pappa. Men under det buffliga så var han underbart snäll. Han sa ofta nej första gången jag frågade något men sen sa han nästan alltid ja. Jag kunde nog linda honom kring mitt finger. Jag var ju hans lilla flicka.
Min pappa sa ofta "gör hur du vill, bara du gör som jag säger" när jag hjälpte honom med olika saker. Det var så han var liksom. Han var väldigt bra på att få mig (och M) att göra saker åt honom, men han ville att det skulle göras på hans sätt. När han var hos oss och hjälpte med något så var det mer "hjälp till självhjälp", han satt på köksstolen och sa hur vi skulle dra rören under diskbänken. Typ. Han var ju trots allt rörmokare. Han hade säkert haft en hel del att säga om vårat husbygge. När rören dras kommer jag att tänka på honom. Drömmen hade ju varit att han kunde ha hjälpt oss med det. Fast å andra sidan så hade vi väl fått göra det själva då... Jag tänker på hur han automatiskt brukade sträcka ut handen för att ta min hand när vi skulle gå över gatan. Trots att jag var vuxen.
Jag får allt lite ont i hjärtat när jag tänker på saker som han sa, men som han av naturlig anledning inte säger längre. Det gör mig ledsen att han lämnade oss alldeles för tidigt. Det är ju så många saker som jag vet att han skulle velat vara med om. Även om han säkert hade låtsas som om det inte spelade någon roll. Jag känner mig tillfreds med att vi alldeles innan han gick bort hade ett av de mest ärliga samtal vi haft under hela mitt liv. Jag vet att han älskade mig, och han visste att jag älskade honom. Han var min alldeles egen pappa och vi har många fina minnen tillsammans. Det är dessa minnen jag nu plockar fram, som små guldkorn i vardagen. Det är dessa minnen som gör att jag idag tänder läslampan.
Pappa, du fattas mig. <3
Jag och pappa.
Det är andra året nu som vi tänder läslampan åt pappa på allahelgonsdag. Det är snart 1,5 år sedan han gick bort. Jag tänker på pappa varje dag så klart. Ofta på saker som han skulle ha sagt. När jag ser tåget tänker jag på pappa och på alla de pendlingshistorier han berättade. När jag ser en bil som inte blinkar i en rondell tänker jag att pappa skulle ha sagt "Ja, de hade en jävligt fin bil men inte fan hade de någon blinkers." Sådana saker grymtade pappa mest hela tiden. Han var lite bufflig, min pappa. Men under det buffliga så var han underbart snäll. Han sa ofta nej första gången jag frågade något men sen sa han nästan alltid ja. Jag kunde nog linda honom kring mitt finger. Jag var ju hans lilla flicka.
Min pappa sa ofta "gör hur du vill, bara du gör som jag säger" när jag hjälpte honom med olika saker. Det var så han var liksom. Han var väldigt bra på att få mig (och M) att göra saker åt honom, men han ville att det skulle göras på hans sätt. När han var hos oss och hjälpte med något så var det mer "hjälp till självhjälp", han satt på köksstolen och sa hur vi skulle dra rören under diskbänken. Typ. Han var ju trots allt rörmokare. Han hade säkert haft en hel del att säga om vårat husbygge. När rören dras kommer jag att tänka på honom. Drömmen hade ju varit att han kunde ha hjälpt oss med det. Fast å andra sidan så hade vi väl fått göra det själva då... Jag tänker på hur han automatiskt brukade sträcka ut handen för att ta min hand när vi skulle gå över gatan. Trots att jag var vuxen.
Jag får allt lite ont i hjärtat när jag tänker på saker som han sa, men som han av naturlig anledning inte säger längre. Det gör mig ledsen att han lämnade oss alldeles för tidigt. Det är ju så många saker som jag vet att han skulle velat vara med om. Även om han säkert hade låtsas som om det inte spelade någon roll. Jag känner mig tillfreds med att vi alldeles innan han gick bort hade ett av de mest ärliga samtal vi haft under hela mitt liv. Jag vet att han älskade mig, och han visste att jag älskade honom. Han var min alldeles egen pappa och vi har många fina minnen tillsammans. Det är dessa minnen jag nu plockar fram, som små guldkorn i vardagen. Det är dessa minnen som gör att jag idag tänder läslampan.
Pappa, du fattas mig. <3
Jag och pappa.
Kommentarer
Trackback
